Det har gått en vecka nu.
Allt man skulle vilja säga har sagts. Jag vet inget mer än någon annan. Vill inte förvärra. Alla blåser på som det är – över och under radarn – vilket är precis vad vi kämpat för. Samtidigt. Kanske för de anhöriga. För alla de som växlat upp och jobbar dag och natt längs med gränsen för att söka svar. Jag vet inte. Jag skrev i alla fall av mig i dag efter en vecka av bortkopplade samtal från kollegor som vill veta hur det känns. Jag publicerar mina tankar här på bloggen . För mina bortkopplade samtal till journalister handlar inte om att inte bry sig. Utan om att göra rätt.
Även denna gång kommer tystnaden att få ett slut
Det är isande kallt på konserthusets trappa.
Augustpriset ska delas ut om någon timme. Människor strömmar förbi i novembermörkret och in i den sorlande hallen. Jag och Johan är nominerade för reportageboken om våra 438 dagar i fångenskap. Augustgalan är slutet på en lång höst där vi hållit vårt löfte till medfångarna om att berätta vad vi sett.
Vi står i våra obekväma kostymer och ska för första gången på länge fira, unna oss att slappna av, blåsa eld upphör och gå in i medieskugga. Då vibrerar mobilen till i kostymbyxorna. Skärmen starka ljus lyser upp texten.
”Två svenska journalister bortförda i Syrien.”
Jag stirrar på bokstäverna som för att få dem att försvinna.
Helvete. Det är Niclas, säger Johan.
Han åkte in illegalt i lördags.
Champagnen smakar ingenting. Människor pratar med mig – men jag hör inte vad de säger.
Dagarna efter sitter vi på bildbyrån Kontinents kontor med en karta över Syrien på bordet. På whiteboarden står hastigt uppskrivna telefonnummer. Nätverk byggs. Ortsnamn blixtrar förbi. Det sista dygnet rekonstrueras.
Jag har sett bilderna från när kollegorna satt här med en karta över Etiopien.
Mycket är sig likt.
Men generalrepetitionen har gett resultat. Alla redaktörer reser sig som en man för två kollegor med ett uppdrag. Sida vid sida för det fria ordet. Alla växlar upp. Rubrikerna talar om ett angrepp på pressfriheten. En attack på en journalist är ett angrepp på oss alla. Journalistiken kan inte undvika farliga områden.
I allt det hemska är detta så bländande vackert.
De första dagarna ringer telefonen konstant. Jag trycker bort samtalen. Trots att jag varit i samma situation, saknar jag ord och avböjer att kommentera.
Allt kommer tillbaka.
De där första skälvande minuterna när man förstår att reportaget skitit sig. Jag kastas tillbaka till stunder jag just klarat mig igenom och behöver få distans till. Situationer där adrenalinpåslaget gör att man inte känner smärta, törst eller hunger. Den röda sanden i gommen. Johans slamsor till arm.
Stunder i livet där varje beslut är livsavgörande och tiden går i slowmotion.
Jag vill hjälpa till.
Men jag vill inte tillbaka dit.
Allt är sig likt men ändå annorlunda. Då var det en stat. Nu pekar det mesta mot en kidnappning.
Fienden är ny.
”Vad gör vi nästa gång det händer”, har varit ett mantra för mig och Johan under hösten. En årlig säkerhetskurs för frilansare har startats som Niclas har gått där bland annat Johan föreläste. De dyrköpta erfarenheterna har samlats ihop. Samtidigt återstår mycket att göra. I England och USA ligger man långt före i säkerhetsarbetet för frilansare.
Frågan alla söker med ljus och lykta efter i början av veckan är vem som var frilansarnas uppdragsgivare i Sverige? Men frågan är fel ställd. Uppdragsgivaren var människorna i krigets epicentrum. De utan en röst. De som aldrig hade haft en chans att träffa utländska oberoende journalister om inte sådana tog sig in för att ge frusna ögonblicksbilder och citat från ett krig vars verklighet makten inte vill att vi ska se eller höra talas om. För att ge de bilderna måste man stå med båda fötterna på den syriska jorden. Utan att be regeringen om lov.
Det är därför som oberoende frilansare är så viktiga för demokratin.
Det är därför vi fängslas.
Skillnaden för krigs- och konflikrapporteringen mot förr är inte det journalistiska uppdraget – att bära hem en historia. Skillnaden är att ingen av de stridande parterna längre respekterar den journalistiska integriteten.
De gyllene åren för utrikesjournalistiken i Syrien är över.
Vinden har vänt.
Den förre ordföranden i Reportrar Utan gränser Jesper Bengtsson skrev i veckan att det som hänt är “ungefär lika allvarligt som att de systematiskt skulle skjuta på bilar med röda kors på. Hur har det blivit så här? Och varför har den respekten minskat? ”
Listorna med namn växer lavinartat på pressfrihetsorganisationernas skrivbord. Pinnar i statistiken. Men detta får aldrig bli vardag.
Det borde vara ett krigsbrott att kidnappa och fängsla journalister.
Ett brott mot mänskligheten.
Det låter lite svepande och grandiost.
Men nu är tiden att agera.
I konflikter ses vi journalister som civila. En kidnappad journalist är bara en kidnappad civil. Vi skyddas inte av den internationella humanitära rätten som Röda Korsets personal. Det innebär att det är journalisten som individ, inte det journalistiska uppdraget, som skyddas av regelverket.
Frågan är om inte skyddet för journalister i konflikter borde kopplas till press- och yttrandefriheten. Kan det rentav ses som en nödvändig förutsättning för att civilbefolkningens berättelser att nå ut. För att de överhuvudtaget ska kunna träffa en journalist.
Det måste det till en förändring.
Juridiskt. Politiskt. Praktiskt.
Om vi misslyckas blir världen en tyst plats.
För Nicklas och Magnus är varje dag nu en kamp. Men de om några är förberedda för den uppgiften. De var där på jobb. Det jobbet fortsätter nu i fångenskap. Another day at the office. För varje dag är också en dag närmare friheten. Ännu en dag närmare ett slut på den syriska konflikten.
Ni som är anhöriga. Jag har inga ord som kan trösta. Det gör ont. Det måste få göra ont. Men känn en stolthet i smärtan. Ni kommer inte att gå igenom detta ensamma. Solidariteten, försvaret av pressfriheten och kärleken finns i Sverige när det krävs. Det kan vi och våra familjer vittna om.
Faller ni – så fångar vi alla upp er.
När jag efter Augustgalan gick ut från konserthuset på det iskalla Hötorget tänkte jag på senaste gången jag såg Niclas på tidskriftsgalan i Stockholm. Han fick pris som årets journalist för ett reportage från just Syrien i tidningen Café. Vi munhöggs ett tag om journalistik. Som dedikation i vår bok som han fick skrev jag: ”Framåt – för det fria ordet”.
Han tog uppmaningen på allvar.
Även denna gång kommer tystnaden att få ett slut.
No comments:
Post a Comment